när man får hata världen

Idag har jag inte så mycket att skriva. Helgen har varit vit och lugn eftersom jag jobbade från tidigt till sent i lördags på So You Think You Can Dance-castingen vilket resulterade i en ond kropp igår. Annars har jag en miljard saker att göra fram till den 8e februari.

Mitt hjärta sjönk och stannade på botten igår när jag fick höra att en fin och trevlig kille har lämnat oss alldeles för hastigt och plötsligt. Alla tankar har riktats ditåt sedan dess. Jag hoppades innerligt på att aldrig behöva uppleva något sånt så här tidigt i livet. Det är meningen att vi ska komma tillbaka hem år efter år vi 87:or.

and the grammy goes to...

Jag jobbar hemifrån idag och har lyckats få en hel del gjort. Har ringt upp och ringt om, kopplats mellan otaliga växlar, pratat med otaliga telefonister och lyssnat på otaligt mycket väntmusik. Det är kul det där med väntmusik: all från rockabilly till elvis till dansband till en klassisk slinga som verkade ha hakat upp sig. Jag föredrar tystnad.

Snart kommer Sandra och sedan förhoppningsvis några till tappra för en liten fördrink här hemma innan Grammisgalan. Måste få upp ångan lite så att säga. Sen är det nog bara bra med ett glas vin i kroppen innan man ställer sig i blickfånget inför hela musiksverige. Vi har Globens bästa platser (sämsta..?) i en grop på lilla scenen. Vi ska agera statistpublik kan man säga. Har dock aldrig varit den som hoppar och skriker så vi får se hur det går med den saken. Men Winnerbäck ska bli kul att se. Sahara och Salem också, men dom har jag redan sett så det känns inte riktgt lika spännande, även om jag gissar att höjdpunkten blir "Visit to Vienna". Tjejerna är det snyggaste som satt ett par höga klackar på svensk mark. Jag håller tummarna på storslam för dem och Säkert! - som jag helst hade viljat sett på scenen ikväll. Men hon är nog också stoppad av P3. Grr.

På med partystassen nu, det är onsdag!

har du en famn för mig?

Happ. Första dagen i skolan och vad möts man av? Absolut ingenting. Ingenting! Ingen klass, inget möte och fan heller knappt några ettor heller. Bara ett par stressade stackare som gjorde exakt det vi gjorde för ett år sedan - få ihop ett gäng nyhetsinslag under en dag (en pärs, och inte ett av mina brightest moments) - också Hasse Gustafsson såklart. Rutinerade Hasse. Och jag som har börjat ta med min egen dator till skolan är nu förvisad till den enda nätsladden vid teknikdisken och Rolands goda sällskap eftersom mixed media-klassen eller vad det nu är har lagt beslag på allt trådlöst nät. Bitter? Nej, inte alls.

När vi ändå är igång skulle jag vilja kräva en omformatering av budfirmornas system. För rent logiskt är det inte så smart att leverera saker till en adress när man inte vet om någon är hemma. Vad väntar man sig mellan tolv och fem en vardag? Vad hade ni tänkt göra liksom? Lämna det på trottoarkanten?
När jag skulle få bredbandet installerat för nåt år sen av puckona på Bredbandsbolaget fick jag ett samtal när jag var i skolan runt tolvtiden - de undrade varför det inte var någon som öppnade dörren. Jag visste ju inte att ni skulle komma! Tänk vad lätt det hade gått om ni bara inte hade missat den lilla detaljen. Samma sak med datorer som budas hem - lämna dem på altanen bara om ingen är hemma, det är säkert ingen som blir lite sugen.

Puh. Det var dagens arga det. Jag visste att det här skulle bli en dålig dag redan när jag vaknade efter fem timmars orolig sömn och började direkt med att ha sönder lysröret ovanför spisen och fortsatte med att lalla runt och snubbla över och spilla saker. Men, värre saker kan hända. Om man lugnar ner sig och tar några djupa andetag inser man snart att det man retar sig över oftast är triviala vardagsproblem som inte gör dig lyckligare men som inte tar livet av dig heller. Även om jag tror starkt på att de minsta hinder kan vara stora för just den som stöter på dem, i den värld man själv finns i. Litet för dig kan vara enormt för mig och tvärtom.

Imorgon åker jag med Tor och Tomas till Norrtälje och hämtar ett fönster - sen direkt hem igen. Woho. Roadtrip är alltid roadtrip liksom.

Dagens glada:
Thelma Houston - Don´t leave me this way

... och arn borde skjutas

förresten. Tyckte den behövde en egen rubrik. Snaaaark, vilket sömnpiller. Vill vara mycket elakare, men ett av nyårslöftena är att jag ska återgå till mitt en gång supersnälla jag.

a new dawn

Ett nytt år. Må det bli bättre än det förra, som var bra men kunde ha varit bättre. I år behövs mer kärlek, betalda jobb och pengar. Det som gör en lycklig. Hmm.

Nyår var så bra vi trodde att det skulle bli. Ha! En lyckad nyårsafton. Det ni. Runt tjugo pers från lite varstans i vår lilla källare här i Sandsborg, mat och en del fyrverkerier. Tiden gick helt otroligt långsamt (vilket är en bra sak) fram till tolv. Det var väl runt den tiden jag lyckades trilla ner i rabatten, och timmarna efter det är ett suddigt minne. Helt plötsligt var det den första januari och sedan kom snön som jag hade hoppats kunna undvika det här året. Vi lyckades avlägga några nyårslöften i tumultet runt tolvslaget, och det återstår att se hur jag lyckas hålla dom. Som jag ser det har jag fortfarande lov, och lov är lika med lättja. Vi har ett helt år på oss att vara allvarliga.

Annars hoppas jag att det här året blir det då jag fick en längre anställning på något hett bolag, åkte på Peace & Love-festivalen, hittade mitt livs kärlek, kom över en lägenhet med fönster (och gärna balkong), skrev en bok, skrev en låt, åkte hem lite oftare, köpte en mac, reste mera och gärna snubblade över en stor summa pengar. Det blir ett jäktigt år. Framför allt ska det här bli ett roligt år - 08 ska gå till historien som året då vi hade kul och levde lite mer än förra året.

Vi börjar på onsdag då vi är ett gäng som ska vara publik på Grammisgalan i Globen (tar tio minuter att gå dit, yey). Det är bra att man har vänner på de rätta platserna.