city of angels

För att citera ett gammalt gammalt blogginlägg:

Det är något som tynger. Jag tror att det är framtiden, men är inte säker. Kan vara nuet och det förflutna också. Känslomässig bergochdalbana för tillfället.

Sprang en sväng ikväll. Det är som sagt bra för att rensa tankarna, och jag har kommit på ett bra sätt att intervallträna: frustrerad - spring lagom fort, den där odefinierbara känslan i limbot mellan förvirrad och whatsitsname - spring jävligt fort, lagom lugn och i ett försök att vara harmonisk - gå så fort de små benen bär.

Jag klarar mig. Jag vet att så fort jag säger det så låter det hårt och negativt men det är inte så jag menar det. Jag har alltid sagt så. Det betyder nej tack. Jag tror dock inte att Sofia och gröten med hjortronsylt skulle hålla med.

Dagens:

"Jag lägger på och springer ut utan att låsa
jag står på Götgatan det verkar alltid blåsa här
vid Skatteskrapan känns det som
om hela himlen håller på att falla ner

Jag ser Strandvägen sträcka sig mätt och nöjd
jag ser blåljusen flimra på Söders höjder
jag vill bara gråta
så vackert är Stockholm i natt

Jag ser smutsen och mörkret i Gamla stan
känner doften av rädsla från Stureplan
och jag vill bara gråta
så vackert är Stockholm i natt"