Orkar. Inte

Jobbade till 00.15, städade och checkade ut kassan, sen vänta på buss, tunnelbana. Kom hem runt halv två, och då kan jag inte sova på en gång utan måste varva ned lite. Så här ligger jag nu. Och varvar ner. Men är förbannat trött, så ska dra mig till sängs strax. Runt fem-sextiden kommer familjen Löf att klampa in här, och sen känner jag på mig att jag kommer få svårt att sova.

Shit vad det regnade idag. Riktigt monsunregn. Blev helt dyngsur, så sen var det ju trevligt att jobba. Parken var näst intill folktom hela kvällen och det var helt fantastiskt skönt. Var riktigt nedslagen efter jobbet igår eftersom en viss någon tyckte att allt alla gjorde var fel, och till slut kände man sig som en värdelös fläck. Inget personligt, men jag klarar inte av sånt. Jag förstår mig inte på sånt. Bröt i stort sett ihop när jag kom hem, och jag önskar att hon visste hur hon får alla att må. Idag var det däremot helt tvärtom, med klappar på axeln och glatt humör. Gjorde stor skillnad för arbetsmoralen må jag säga. Det tråkiga är att jag vet att det kan bli ett jävla liv imorgon också när stressen sätter in. Men fortsätter det så kommer jag att få en knäpp. Orkar inte bry mig, det är bara ett par veckor kvar ändå. Skiter i vilket känns det som.

En tripp till Söderhamn känns ovanligt välbehövlig just nu. Behöver komma bort en stund.

Något som gjorde mig glad idag var ett minne från förra sommaren. Stod och fnittrade för mig själv. Som en galning. Detta händer då och då. Lotta Johansson är ofta är med i dom små tillbakablickarna. Den här var från roadtripen till Göteborg, eller snarare hemvägen. När bilen dog, och jag menar DOG, på OK i Uppsala och Paolo Roberto dök upp. Det var inte det som var det roligaste. Inte heller var det att han var full som en fan. Utan det var detaljen att jag tvingade Lotta att hålla kexchokladen på kortet. Och att tröjan färgmatchar. Det var roligt.